Örjan Holm Konstsmed

Konstsmed Örjan Holm  f. 1948 i Stockholm

Bilden är en 3D skiss av ett ljusträd jag skulle vilja göra

till en större kyrka  (i formatet ca: 5x2,5 meter)

1979 Gesällbrev efter fyra år på www.stenebyskolan.se i Dals Långed.

Gesällprovet (en friskulptur) inköptes av Hagfors Kommun och finns nu i kommunhusets entré

Därefter har jag arbetat på heltid i egna smedjor i Hagfors, Vålberg, Karlstad, Lundsberg och i dag i Kristinehamn sedan tre år.

Under åren har jag fått en hel del uppdrag för offentlig utsmyckning i profan miljö.

Men det är framför allt i kyrkor mina större alster hamnat och då oftast som ljusbärare i olika former av träd. Det mest spektakulära är nog det jag gjort till Karlstad Domkyrka. Ett olivträd 4.5 x 2.2 meter och med plats för 134 ljus, ett ljus för varje församling i stiftet. 

Själv skulle jag vilja beskriva mig och min inställning till mitt smide, som en hantverkare av den typen som förhoppningsvis behärskar så mycket som möjligt av dom gamla kunskaperna och traditionerna. Men som känner sig fri att blanda in ny teknik i verkstaden och därmed nya uttrycksformer och möjligheter.

1992 hade jag en utställning hos Värmlands konsthantverkare i Karlstad.

Inför pressvisningen till utställningen skrev jag några rader som jag nu efter många år fortfarande känner att jag står för. Utställningen fick namnet:

”DET VÅRAS FÖR PLÅTEN”

Traditioner och kunskap kan bli en hämsko för fantasi och kreativitet

Det finnes så många ”måsten” som det är spännande att strunta i.

• Plåt – järn måste inte svartbrännas
• Det måste inte ha märken efter hammaren.
• Den råa skärytan måste inte slipas bort.
• Svets fusk eller tillgång?
• Är en rostangripen yta ful eller kanske t.o.m. vacker?

Plåt – järn är starkt, spänstigt, praktiskt, vackert, beständigt, formbart, spännande och följsamt.

Kort sagt det våras för plåten!

När jag nästan ett och ett halvt decennium senare ser tillbaka på det uttalandet som jag kanske lite beskäftigt hävdade då, är en verklighet för mig i dag. Järn är det material jag älskar att arbeta med. Ibland har jag fått frågan om varför jag inte arbetar med t.ex. koppar, mässing, rostfritt o.s.v.

Svaret är för mig självklart. Inga andra material än järn kan hantverksmässigt och enkelt skäras med gas, sammanfogas organiskt med svets, vällning eller sammansmältning med t.ex. svetslåga.

Därtill kommer något jag förstått möjligheterna av allt mer på senare tid, nämligen:

”Glödskalets” välsignelse.

Många smeder säger motvilligt att svets får förekomma men att den i så fall måste vara fullt synlig och absolut inte får döljas - i annat fall betraktas det som fusk.

För mig är svetsen en möjlighet att organiskt sammanfoga flera delar till en enhet.

Som exempelvis: Två smidda halvor av en häst hopsvetsade över rygg, hals och mule, Fogen slipas till en jämn yta och värms tills att ett så djupt glödskal (slagg) bildas så att alla spår av sammanfogningen suddas ut och halvorna blir en homogen enhet. Ett, åtminstone för mig, nytt och spännande sätt att skulptera i järn